Kulturlämningar

Lasse Kuhmunen och Carina Olofsson vid en fångstgrop som håller på att försvinna.
Vem kan se och förstå att det här varit en fångstgrop?     FOTO: LASSE OLOFSSON

Upptäcktsfärder
Det som kallas ”vildmark” är egentligen ett kulturlandskap fullt av minnen efter människor som bott och arbetat där. Om du känner igen spåren öppnar sig en ny värld och en tid som inte är långt borta.
Men föreningens medlemmar lär sig spåren och går på upptäcktsfärd.
– Så kul och viktigt, säger Carina Olofsson. “Om vi inte syns så finns vi inte”, brukar man ju säga.

Den här gamla torvkåtan är fortfarande lätt att upptäcka. Dörren är enkel och vacker.   FOTO: LASSE OLOFSSON

Vildmark eller kulturlandskap?
Naturen tar snabbt tillbaka det som brukats men inte förstörts.
Det är ju konsten att leva: att använda utan att förstöra. Så har samer levt i alla tider. Och det är därför vi bara ser ”natur” och ”vildmark” där så många människor levt i tusentals år: skattat naturen på dess överflöd, jagat, fiskat, skördat, färdats, köpt och sålt på marknader.

Svårare är det att se kåtan som stod här för inte så länge sedan: bara en ring av stenar kvar och spår av eldstaden i mitten.   FOTO: LASSE OLOFSSON

Carina Olofsson berättar:
– Vi är några medlemmar som inventerar fjäll- och skogsområden i jakt på spår efter samisk närvaro från svunnen tid. Kunniga och intresserade medlemmar tog med sig “fornsöket” till föreningen när den bildades och vi är några “amatörarkeologer” som driver det arbetet vidare. Vi har hittat gamla boplatser i form av härdar, kåtatomter, matgropar och bengömmor.
Även andra, riktigt gamla lämningar, som mjölkaruddar, renvallar, hornhögar, fångstgropar, jaktvärn, gravar och offterställen. En del kända sedan tidigare men de flesta nya.
Vi hittade också träd som man skördat bark och näver av. Stenar som har klätts av sitt torvtäcke. Tallens vita innerbark togs för att användas i kosthållet, näver och torv togs som byggmaterial.

Framtiden
Arkeologer från Västerbottensmuseum har följt med oss ut och dokumenterat fynden. Genom det har vi för all framtid säkrat fakta om den samiska närvaron i våra egna hemtrakter. Så kul och viktigt, “Om vi inte syns så finns vi inte”. Gravar och offerställen behandlas respektfullt och offentliggörs inte. Arkeologernas registreringar och dokumentation hamnar i Riksantikvarieämbetes rullar och kan letas fram via raa.se under fornsök. 

Här har man tagit näver för att lägga ett vattentätt tak eller kanske till tätskiktet i en kåta. Om nävret tas på rätt sätt återhämtar sig björken..   FOTO: LASSE OLOFSSON
Den ljusa innerbarken av tall är både god och nyttig att äta. Trädet överlever och efter många år kan det se ut så här.   FOTO: LASSE OLOFSSON
Den stora nakna stenen var täckt av tjock, fin torv – perfekt för torvkåtans ytskikt.   FOTO: LASSE OLOFSSON
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Mjolkarudde-2-1024x660.jpg
En ”mjökarudde” som den här är lätt att missa om man inte känner till hur livet levdes här.  FOTO: LASSE OLOFSSON
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är bengomma-2-1024x768.jpg
En fin bengömma vid Spaunakullen. Känd och registrerad sedan tidigare: daterad till omkring år 1000. Efter måltiderna samlade man benen i gömmor. Kanske för att hålla snyggt runt boplatsen och för att inte hundarna skulle få tag i dem. Men det är också troligt att religiösa föreställningar och vördnad för renen låg bakom hanteringen av benen.     FOTO: LASSE OLOFSSON
En mycket gammal hornhög, en kulturlämning som inte kommer att finnas kvar så länge till. Efter slakt och kastrering var det vanligt att samla hornen i högar.    FOTO: LASSE OLOFSSON
Jordsonden ser ut lite som en promenadkäpp men är ett oumbärligt redskap när man vill kolla om det är en härd man hittat. Om jordprovet man får när man borrar ner sonden i härden visar på kolbitar och rödbrun bränd jord så vet man att det är en gammal eldplats.    FOTO: LASSE OLOFSSON
Under markytan göms hemligheter. Med en jordsond får vi upp lager under ytan. Den orange-röda färgen får jorden av värmen från en eldstad.   FOTO: LASSE OLOFSSON
Denna härd är fortfarande lätt att upptäcka men kommer så småningom att döljas under gräs och torv. Naturen tar tillbaka, så det är viktigt med inventeringar och dokumentation av det samiska kulturlandskapet.    FOTO: LASSE OLOFSSON
Lasse Kuhmunen med jordsonden i resterna av en kåta. Ibland omges härden av en vall av nedrasat näver och torv från en kåta. Med sonden kan man stöta i marken och höra om det finns överväxta stenar kring härden och i kåtaringen.
Men ibland har härden legat i en tältkåta och då finns förstås ingen ring efter kåtans väggar.    FOTO: LASSE OLOFSSON
Ett skafferi: en stenklädd grop på skuggsidan av stenen som man förvarade mat i.    FOTO: LASSE KUHMUNEN
Ett ställe till att förvara mat. Dessa gropar, som ofta kallas mjölkgropar, grävdes på små höjder för att vatten inte skulle rinna in och förstöra maten. Hunden Milla står på den stora flata stenen som var lock en gång i tiden.    FOTO: LASSE KUHMUNEN
En jättestor hornhög som visar på omfattande renskötsel .    FOTO: LASSE KUHMUNEN
Carina dokumenterar en gammal grav.     FOTO: LASSE OLOFSSON
Tillfällig sommargrav på kalfjället.    FOTO: LASSE OLOFSSON
Stenarna är troligen rester efter ett jaktvärn som rasat ihop.    FOTO: LASSE OLOFSSON

Sameföreningen har deltagit i två projekt under 2008–2014 för att göra det sydsamiska landskapet och historien synligt, språket och människorna. Projekten Saemieh saepmesne / I det samiska rummet och sydsamer – landskap och historia var gemensamt för Västerbottens museum i Umeå, Saemien Sijte i Snåsa och Gaaltije i Östersund. Samebyar och sameföreningar var med och projekten skulle ta tillvara lokalbefolkningens kunskaper och kännedom om områdena. Och lära ut hur man läser av landskapet för att hitta spår av samiska lämningar.
Vi har även granskat flygbilder tagna innan vattenregleringarna gjordes.
Vi har strövat och letat kända och nya kulturämningar på olika områden men främst inventerat inom samebyarnas renskötselområden i Vilhelminas fjällvärld. Områden som förr var indelade i lappskatteland.
Samiska kulturlämningar är liksom andra fornlämningar skyddade genom lag: Inget får röras och man får inte ta något föremål från platsen.

Västerbottens Museum finns här
Skogsmuseet finns här

Translate »