Vem kan se och förstå att det här varit en fångstgrop? FOTO: LASSE OLOFSSON
Upptäcktsfärder
Det som kallas ”vildmark” är egentligen ett kulturlandskap fullt av minnen efter människor som bott och arbetat där. Om du känner igen spåren öppnar sig en ny värld och en tid som inte är långt borta.
Men föreningens medlemmar lär sig spåren och går på upptäcktsfärd.
– Så kul och viktigt, säger Carina Olofsson. “Om vi inte syns så finns vi inte”, brukar man ju säga.
Vildmark eller kulturlandskap?
Naturen tar snabbt tillbaka det som brukats men inte förstörts.
Det är ju konsten att leva: att använda utan att förstöra. Så har samer levt i alla tider. Och det är därför vi bara ser ”natur” och ”vildmark” där så många människor levt i tusentals år: skattat naturen på dess överflöd, jagat, fiskat, skördat, färdats, köpt och sålt på marknader.
Carina Olofsson berättar:
– Vi är några medlemmar som inventerar fjäll- och skogsområden i jakt på spår efter samisk närvaro från svunnen tid. Kunniga och intresserade medlemmar tog med sig “fornsöket” till föreningen när den bildades och vi är några “amatörarkeologer” som driver det arbetet vidare. Vi har hittat gamla boplatser i form av härdar, kåtatomter, matgropar och bengömmor.
Även andra, riktigt gamla lämningar, som mjölkaruddar, renvallar, hornhögar, fångstgropar, jaktvärn, gravar och offterställen. En del kända sedan tidigare men de flesta nya.
Vi hittade också träd som man skördat bark och näver av. Stenar som har klätts av sitt torvtäcke. Tallens vita innerbark togs för att användas i kosthållet, näver och torv togs som byggmaterial.
Framtiden
Arkeologer från Västerbottensmuseum har följt med oss ut och dokumenterat fynden. Genom det har vi för all framtid säkrat fakta om den samiska närvaron i våra egna hemtrakter. Så kul och viktigt, “Om vi inte syns så finns vi inte”. Gravar och offerställen behandlas respektfullt och offentliggörs inte. Arkeologernas registreringar och dokumentation hamnar i Riksantikvarieämbetes rullar och kan letas fram via raa.se under fornsök.
Men ibland har härden legat i en tältkåta och då finns förstås ingen ring efter kåtans väggar. FOTO: LASSE OLOFSSON
Sameföreningen har deltagit i två projekt under 2008–2014 för att göra det sydsamiska landskapet och historien synligt, språket och människorna. Projekten Saemieh saepmesne / I det samiska rummet och sydsamer – landskap och historia var gemensamt för Västerbottens museum i Umeå, Saemien Sijte i Snåsa och Gaaltije i Östersund. Samebyar och sameföreningar var med och projekten skulle ta tillvara lokalbefolkningens kunskaper och kännedom om områdena. Och lära ut hur man läser av landskapet för att hitta spår av samiska lämningar.
Vi har även granskat flygbilder tagna innan vattenregleringarna gjordes.
Vi har strövat och letat kända och nya kulturämningar på olika områden men främst inventerat inom samebyarnas renskötselområden i Vilhelminas fjällvärld. Områden som förr var indelade i lappskatteland.
Samiska kulturlämningar är liksom andra fornlämningar skyddade genom lag: Inget får röras och man får inte ta något föremål från platsen.
Västerbottens Museum finns här
Skogsmuseet finns här