Jon Henrik i Vilhelmina

FOTO: STANLEY ALMQVIST

Vi var på konsert med Jon Henrik Fjällgren i fredags kväll. Teatern i Vilhelmina Folkets hus var utsåld. Han började hårt och högljutt med en halvtimme jojk-låtar. Efter paus var det mer blandat.

Efter en paus öppnade Jon Henrik Fjällgren och hans fem-manna-band med ett potpurri med publikfriande amerikanska evergreen. Sen växlade Jon Henrik mellan personliga berättelser och jojkar. En del vi känner igen från hans skivor eller Mello, några nya.

Han var också djupt personlig och bjöd på sig själv. I hans egen djupaste livskris där han funderade på att ta sitt liv ropade han ut sin förtvivlan till ”himlen” Och han fick ett inre svar och hjälp att leva vidare. En jojk-slinga upprepades i honom och han tog hunden med sig på skotern ner från fjället. Den jojken finns på albumet Goeksegh. (Låten ”Jag är fri” om jag minns rätt.)

Roligt att känna igen sydsamiska ord i sånger och mellansnacken. Sångaren i bandet hade förresten ett fint bälte med silverbrickor.

Jon Henrik engagerar sig i projekt för att hjälpa utsatta kvinnor och barn. Han bad alla i publiken om hjälp att tänka på dessa utsatta människor, ”sända god energi”. Bed med mig, sa han. Som tecken på att vi hjälpte till tände vi mobiltelefonernas lampor och hela salongen lystes upp av hundratals ljus.

Kvällens replik var: ”Känns bra att tillhöra två urfolk.”

Stanley Almqvist
lyssnade

Translate »