I maj börjar sommarhalvåret för oss samer. När snön är borta ska vinterns skräp bort: nedfallna grenar, tjocka lövhögar, nedskräpning … inte för att naturen behöver städas upp utan för att vistet får många besökare och det ska vara lätt att röra sig mellan hus och kåtor.
Jag vet inte om det är optimalt i ett genusperspektiv, men mannen står inte bara och tittar på tre kvinnor som arbetar. Han passar barnen.
Flaggan vajar stilla över en liten del av Sápmis nutid och minnet av dess historia.
”Kan du inte leka charader?” sa Nalta, lyfte huvudet och blängde på mig. ”Ser du inte att jag är Fjällräven?”
Kåtor ska risas varje vår. Här bryter Mirja björkris i lagom långa bitar.
Inne i brädkåtan läggar Magnus ut riset och säkrar slutändarna med sten.
Riset blir en tjock fjädrande soffa som skyddar mot hård och kall mark. Några renfällar på det så sitter man bekvämt!
Men det går åt en massa björkris. Tack Magnus för det.
Förrådshuset behövde hyllor så ett par snickare ägnade sig åt inredningen.
En del byggnader måste lagas. Torvkåtan har fått stryk och både torv och trä måste bytas ut.
Ett stadigt lager med näver, under torven, skyddar den inre trästommen från vatten. Men störarna utanpå var murkna.
När lagret av torv är lagat läggs nya störar på för att stabilisera torven.
Den fyrkantiga skogssamekåtan med sin njalla – det enbenta skafferiet – lyser i kvällssolen. Förra våren fick njallan lite stöttning och kåtan fick ny grund.
Vi var ett femtontal på plats. Kokkaffe och varmkorv håller igång arbetslaget.
Kaffe är en stabil samisk tradition sedan början av 1600-talet.
Stanley Almqvist
åt korv