Varje vår städar vi bort vinterns alla brutna grenar, ris och kolrester från samevistet på Kyrkberget. Och i tisdags var det dags igen.
Krattorna och räfsorna dansade mellan husen, eldplatsen, bodarna och kåtorna. Vistet är en ljus och trivsam plats.
Vi fällde några träd förra året. Resterna av det måste städas bort.
Den här tallen tog vi också ned men stubben klamrar sig fast vid stenen i berget och vägrar att släppa taget.
Fin utsikt över Vilhelmina och Volgsjön från vistet. Sjön som gav namn åt platsen Vualtjere som blev Volgsjö, som sedan blev Vilhelmina. En utsikt över vår samiska historia.
Det färska timret lyste gult och fint i kvällssolen. Det nya förrådet klart. Uppfartsrampen är det enda som saknas.
Alla byggnader måste underhållas och skador inventerades.
Till vänster syns torvkåtan med stolpboden på fyra ben. Till höger skymtar brädkåtan. Mellan dem är nybyggarstugan och längst bort skymtar skogssamekåtan med den enbenta stolpboden. Tältkåtan är inte rest och förrådshusen syns inte från det här hållet.
Vårfint i brädkåtan. Golvet fick ett tjockt lager björkris så att sittplatserna blir fjädrande och mjuka. Nu är den klar för sommarsäsongen. Renskinn på det så sitter man skönt.
Städkvällen avslutades med korvgrillning med tunnbröd och kokkaffe.
Sist höll styrelsen möte i det fria. Ordförande Carina Olofsson leder sammanträdet och två ledamöter deltog via mobiltelefoner på marken. Det är ju säkrast så under pandemin.
Stanley Almqvist
fotade och krattade lite mellan bilderna